jenniejönsson

satt och rensade bland bilder på datan, och såg massa bilder sen i somras. 
och jag kom och tänka på allt som hänt på bara ett år. 
fått se vilka som är ens riktiga vänner, och ärligt talat är dom inte många. lärt mig ett och annat om förtroende till folk, kärlek. helt enkelt lärt mig en hel del om livet. 
och nu i efterhand ser jag vilken ynklig liten människa och vilken falsk vän du är. hur kunde jag ta dig som min bästa vän, när du var en sådan som aldrig backade upp mig när alla gick emot mig. som satt och sa till mig " ja men det löser sig, skit i de bara" och sen när det väl gällde, vart fanns du då? du visste allt, om inte mer än vad jag själv gör nu. och du har bara kunnat se bortom problemen och låtsas som ingenting? du anar inte hur det svider när en så "nära vän" gör på det viset. det är iförsig sant som du säger, dom gjorde aldrig dig något. men mig då? jag som var din bästa vän? gör det inte dig illa att någon du såkallat älskar, blir sårad? helt jävla förstörd? 

"Tänk alla gånger som kärleken satt mig rakt i skit 
Tänk alla gånger som jag ärligt tänkt att ta mitt liv 
Tänk dig en värld som rasar 
Tänk dig människor jag älskat, lärt mig hata 
Tänk alla gånger som jag varit ensam 
Tänk alla gånger som jag stannat kvar och väntat 
Tänk dig ett liv i tårar, när man blivit sårad"

jag insåg till slut vilken fejk du var, och jag är glad att du är ute ur mitt liv. och innerst inne hoppas jag att du stannar där du är nu. och jag hoppas att du får känna på det jag fått känna på. så du en dag också förstår vad jag fick gå igenom. helt ensam.