jenniejönsson

men nu kände jag att jag behövde skriva av mig. ledsen för de som inte är intresserade, men this is it.

vet inte riktigt var jag ska börja. känner bara en fet jävla ångest komma springande över mig.. som att jag inte riktigt vet vart jag är, vem jag är och vafan jag håller på med. 
hade liksom aaaallting, verkligen allting framför mig. och, okej. skolan går bra, min familj är bättre än någonsin, jag har mina vänner, ingen bästa vän, men jag antar att jag överlever utan. bara jobbigt att inte ha någon att kunna prata med om såna här saker. jag hade ju en, som jag kunde snacka med ganska mycket om. men inte just detta. och egentligen, jag hade inte berättat det för ngn heller om jag hade kunnat. för jag har förnekat det för mig själv så länge, att jag inte vågar erkänna det längre. därför måste jag skriva, för jag vet att nästan ingen läser här och jag måste på något sätt få det ur mig.

fattar inte hur dum jag kan vara att jag lät chansen försvinna, alla gånger jag sa nej, fastän jag så gärna ville komma till dig, bara för att få vara med dig, prata med dig, överhuvudtaget bara se dig, höra din röst, känna din kropp emot min... men jag antar att jag var rädd eller något, och det är jag nu också, räddare än någonsin. jag förbjöd mig själv att falla för någon, ville liksom bara komma ifrån det med killar och förhållande, för jag vet att jag inte hade kunnat lita på dig. hur mycke jag än hade velat. 
och nu är jag så himla rädd, fruktansvärt. att jag inte kommer få se dig, en endaste gång till, inte få känna dina kramar.. dina pussar. att aldrig mer få ett sms från dig, eller att du överhuvudtaget aldrig mer kommer höra av dig. jag är för feg för att skicka iväg ett sms, eller skriva till dig på msn. för jag vet inte vad jag ska säga, det finns bara en sak som går runt i mitt huvud. och jag vågar inte berätta det, men orkar inte hålla det inom mig. men vill inte att du ska veta, jag är rädd att den vänskapen vi hade bakom allt, ska förstöras.

jag önskar bara att du skulle skriva till mig, fråga hur jag mår, dela med dig av vad som hänt, snacka skit om folk, och bara vara liksom.
jag förväntade mig aldrig något faktiskt, men det känns fel. det känns som du ska vara i mitt liv.. på något konstigt vis.

jag önskar vi kunde vara vänner och umgås som vanligt, men det går inte.. 
det är jobbigt för mig, för jag känner för dig på ett annat sätt än vad du gör för mig.  du vet inte om det, och därför kommer du aldrig kunna förstå, varför jag gör som jag gör.

jag väljer att ta steget tillbaka, gör ett försök att komma över dig, utan några problem, för dig.

och vi får väl helt enkelt se, men jag har gjort mitt. jag är klar, önskar att hjärtat tyckt dsm..